saknaden är svår.
även fast jag står upp och försöker att vara stark är det ganska svårt. det är ganska svårt att leva med bara en förälder och veta om att du aldrig kommer att få träffa den andra, någonsin i ditt liv igen och speciellt svårt är det på kvällarna, undra varför egentligen. är det för att man tänker mer då? för att man inte har något annat att göra? för att man är för sig själv? eller kanske för att man kollar på bilder som påminner en om tiden? det har nog med allt det att göra antar jag, fast jag lär ju aldrig få veta säkert?
det är hårt att leva utan någon som innan har funnits varenda dag i ens liv, varenda timme, minut och sekund, heltenkelt verkligen alltid. jag har så många minnen från just våran tid tillsammans, dina sena uppesittarkvällar, din öl, din lukt, din röst, dina cigaretter, och inte minst din trädgård och din mat, du och ditt beteende var underbart, men vad hjälper det nu? inte ett skit faktiskt, för ju mindre minne jag skulle haft från dig och din tid, ju mindre dåligt skulle jag kanske må?
jag menar, sånt här kan man ju inte veta, även fast man nog egentligen skulle viljat det. det finns så hemskt mycket jag skulle vilja veta, så mycket mer jag skulle vilja ta reda på om dig, om dig och ditt liv. din kultur & dina föräldrar, mina farföräldrar, som jag heller aldrig mer kommer träffa.
är det liksom ens värt att försöka hålla ditt språk vid liv, för att där ha ett minne utav dig? är det värt att åka ner och träffa din syster, bara för att man ser en likhet av er i varandra? är det värt att laga samma mat som du lagade bara för att minnas den maten? är det värt att lyssna på din musik för att minnas dig i den? är det ens värt att ha dina kläder på sig bara för att man fortfarande känner din doft i dom? vad är värt att leva för nu egentligen, när du, mitt syre som jag andas, har dött. jag saknar dig så mycket, jag tror inte du anar det. men vad kan jag göra, nej inte någonting. men så är det.
gerd karl friemann
tack!
det är hårt att leva utan någon som innan har funnits varenda dag i ens liv, varenda timme, minut och sekund, heltenkelt verkligen alltid. jag har så många minnen från just våran tid tillsammans, dina sena uppesittarkvällar, din öl, din lukt, din röst, dina cigaretter, och inte minst din trädgård och din mat, du och ditt beteende var underbart, men vad hjälper det nu? inte ett skit faktiskt, för ju mindre minne jag skulle haft från dig och din tid, ju mindre dåligt skulle jag kanske må?
jag menar, sånt här kan man ju inte veta, även fast man nog egentligen skulle viljat det. det finns så hemskt mycket jag skulle vilja veta, så mycket mer jag skulle vilja ta reda på om dig, om dig och ditt liv. din kultur & dina föräldrar, mina farföräldrar, som jag heller aldrig mer kommer träffa.
är det liksom ens värt att försöka hålla ditt språk vid liv, för att där ha ett minne utav dig? är det värt att åka ner och träffa din syster, bara för att man ser en likhet av er i varandra? är det värt att laga samma mat som du lagade bara för att minnas den maten? är det värt att lyssna på din musik för att minnas dig i den? är det ens värt att ha dina kläder på sig bara för att man fortfarande känner din doft i dom? vad är värt att leva för nu egentligen, när du, mitt syre som jag andas, har dött. jag saknar dig så mycket, jag tror inte du anar det. men vad kan jag göra, nej inte någonting. men så är det.
gerd karl friemann
tack!
Kommentarer
Postat av: Marcus
jag finns alltid för dig denise, genom eld och vatten :)<3
Postat av: Isabel<3
baby <3 i'm here , inte snackat med dej på väldigt länge .. inte själva , vilket hade vatt gott . men <3 iaf , jag vet inte hur det känns så jag kan inte säga att jag kan förstå dej för det kan jag iknte <3 men gud , gör allt för dej <3
Postat av: Hannie
Jag tycker så jävla synd om dig, och jag kan ju inte precis säga att jag vet hur det känns och det är därför det är extra hemskt, men jag finns här om du behöver någon att prata med, någon som lyssnar, en axel att gråta mot eller någon att gråta Med. Du är inte värd sådan smärta Denise <3
Postat av: Matilda
fyfan vad fint skrivit, vi känner inte varandra så väl men jag förstår att du har det svårt och tycker så himla synd om dig, du är sötast denise <3 :)
Trackback
